...




dag: söndag 18/7
sällskap: mamma
plats: stålboms konditori i falkenberg
mat: laxmacka och smoothie
soundtrack: jennie abrahamsson och salem al fakir
känsla: fånleendes


det är en speciell känsla att gå på ett musikevenemang. för mig är det så i alla fall. det är många känslor, intryck. allting blir i technicolor istället för gråskala. (jag vill inte referera till mitt vardagliga liv som 'gråskala', det var bara en jämförelse. feel me?)
när jennie abrahamsson börjar spela hör jag en och annan suck, och kommentarer som "jaha, är det ett förband också? nu kommer det ju blir huuuur sent som helst ikväll, och jag som ska upp och jobba i morgon". hallå där?
jag tänker:
1. våga låtsas att du har semster och känn in musiken, stämningen, sommarkvällen, livet.
2. chilla, hon kommer inte spela i all evighet. salem är huvudakten.

jennie satte igång med sitt två man starka kompband (kolla in hennes myspace om ni inte hört henne), och jag kunde inte låta bli att imponeras. av låttexterna, av sången, av musikerna. jäklar vilken grym trummis. och baristen/gitarristen.
jag ska åka och köpa hennes två album. någon dag när jag är ledig och kan florera i en skiväffär i någon timme eller så. leta inspiration. bläddra bland vinyler och cd-skivor. det får nog bli ett göteborgs-mission. tills vidare får jag nöja mig med spotify, även om jag är en skivtjej.

salem då? självklart levererade han! trots att han legat i feber under helgen och såg lite matt ut. man kan liksom inte låta bli att ryckas med av hans energi (jo, han hade massor, skenet kan bedra). att han sedan är helt otroligt musikalisk kan man inte låta bli att imponeras av. hans sätt att använda musiken. spontant, nytt, improviserat men ändå perfektion.
jag log hela konserten igenom. mamma med. vi stod bredvid varandra, rätt nära scenen och njöt av sommarkvällen. sällskapet. stämningen.
så som hon som klagade på att det var 'förband' borde ha gjort. hon stod några meter bakom med armarna i kors. grattis. tänkte säkert på morgondagens jobb.
synd.
att ryckas med är en gåva. att sväva lite ovanför marken en stund. jag är glad att musiken gör det med mig.
jag är tacksam.
tack salem för semesterkänslan och leenden. tack för en kväll sommaren 2010 som jag inte har några foton från men ändå kommer minnas vädligt länge. kanske alltid.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0